18 mars 2016 i Sköndal
Kerstin, vår innerligt älskade, är död.
Kerstin älskade livet och hon visste att ta vara på det. Hon fick trots sin långa sjukdom ett relativt långt liv som hon framlevde utan ett ord av klagan. Kanske vi inte förstod hur sjuk hon var. Hon fick sin önskan uppfylld. Johannes pojke Algots födelse den 31 januari.
Jag är väl den som har de tidigaste minnena av Kerstin. Vi var från början så nära varandra. Vi sa trots olikheten att vi var tvillingar.
Kerstin visste tidigt sitt yrkesval, att bli läkare. När Mamma var sjuk i svårt ryggskott vårdade Kerstin henne. Och hon var bara barn då. Och hon tog hand om vår mormor som vi bodde tillsammans med, till och med före Kerstins födelse, då vår mamma lämnat vår far. Vi fostrades med vänlig hand av vår mamma och vårt hem stod alltid öppet för vänner. Det var en samlingspunkt, genom Mormor, för släkten, alla morbröder, moster Astrid, boende under kriget i Tyskland. Kerstin var den enda som sa du till vår mormor.
De första somrarna tillbringade vi i Dalarna, Tosarby, Gustafs. Här är i dag Margaretha, som vi lärde känna redan 1937. Margaretha kommer efter mitt tal att tala om vår barndom och om bygden i Tosarby. Längre fram kallade Margarethas pappa, bonden farbror Einar, Kerstin för professorn.
När rektor besökte Kerstins klass för att höra om barnens framtidsplaner sa Kerstin att hon ville bli läkare, de andra flickorna önskade sig kanske familj och barn, varpå rektor sa: ”Då önskar jag dig framgång i detta”. Och framgång i yrkeslivet blev det ju. Det har omvittnats.
Kerstin hade många intressen, bridge och vinprovning med stortorparna. Kerstin var också i det privata som en läkare. Hon stöttade mig, nära och kära, och även vänner, i svåra stunder, då hon alltid själv var i bakgrunden, lyssnande. Kerstin hade en stark integritet.
Somrarna på Gotland betydde mycket för mig och Anton, som då umgicks med sina kusiner.
Yrkesliv, ja! Vid 36 års ålder födde hon Alexander, tog ensam hand om honom, och adopterade snart efteråt Magdalena. Vid 40 års ålder gifter hon sig med Birger, prästen. Tänk, om …, och Johannes föds knappt två år senare. Dessa barn – Alexander, Magdalena och Johannes – med hustrur Maria och Rebecka och man Erol, och barnbarn Adon, Elisa, Oskar, Elsa, Tor och Algot, har tillsammans med Birger varit Kerstins glädje i livet.
Om Birger, som ju inte kan vara här, vill jag säga några ord. Han har utan att ifrågasätta ömt tagit hand om Kerstin. Så kunde hon till slutet trots sjukdom vistas i eget hem. Sista samlingen i hemmet var den 6 februari, dagen efter Kerstins födelsedag. Birger bjöd de närmaste. 15 personer. Kerstin var sängliggande och vi besökte henne en i taget där hon låg omsluten av ett blomsterhav.
Jag hade kontakt med Kerstin dagen innan hon dog och hon var fullkomligt klar i huvudet.
Sorgligt, inte tragiskt, skrev Alexander. Men saknaden är oändlig.
Kerstin har önskat sig en ljus begravning med släkt och vänner, så låt oss glädjas tillsammans åt och med vår älskade Kerstin.