Motsvarigheten till ett välkomsttal vid minnesstunden, i Stora Sköndals kyrkas församlingshem fredag den 18 mars 2016, delades ut i tryck vid borden.
Vi samlas alla för att Kerstin, mor till Magdalena, Johannes och mig, har avlidit.
Vi samlas alla också för att vi är övertygade om att hon hade önskat det. Att hon, efter en ganska lång rad år med bristande ork som tvingat henne att undvika de större tillställningarna som hon älskade, skulle vilja bjuda hela sin familj, sin kära släkt och sina många, många, nära vänner – en sista gång – på en tallrik god mat, och inte minst ett gott vin.
Hon önskade sig vad hon kallade en ljus begravning, och vi ska låta det här vara en ljus dag till hennes minne. Många av er har läst en text på nätet, med rubriken Sorgligt, inte tragiskt. Vår mor framhöll ofta distinktionen. Vår far Birger, liksom vi, har funnit förtröstan i den enorma tacksamhet vi känner för vad vi har fått.
Med det sagt behöver vi medge att den här ljusa dagen avrundar en vecka som har varit tuff för oss. I lördags drabbades vår far av en blödning som när detta skrivs inte tycks vara en stroke men som åtminstone tillfälligt hindrar talet – tack och lov inte förståelsen. Vi förstår att det väcker engagemang och frågor även hos er släktingar och vänner, men vi kommer att ha svårt att ge mer precisa redogörelser än så under den närmaste tiden. Vi hoppas att vår far snart ska vara i form för att ta emot besök av sina vänner. Vi meddelar oss även i den frågan främst via webbplatsen.
En fri fantasi som jag har är att de på sjukhuset kommer att säga: ”Det finns en passande neurologisk rehabiliteringsavdelning på Stora Sköndal, vi har fixat en plats för dig där tills du är redo att flytta hem igen.” Det är verksamheten som skapades av vår mor och drogs igång 1977, samma år som bröllopet hölls i samma kyrka som denna begravning. Det skulle innebära att vår far – efter att ha vårdat henne i hennes livs slutskede med obegränsad kärlek och stor uppoffring – själv skulle omhändertas i hennes vård, efter hennes bortgång och jordfästning. Jag upprepar att det är en fri fantasi. Men det illustrerar vad vår mors arbete handlade om, även om vi helst hade sett att det inte behövde illustreras genom oss själva.
Vår mor lämnade inte efter sig någon uttrycklig plan för sin död: inget testamente, inga nedskrivna begravningsönskemål. Men när vi strax efter hennes bortgång började pussla ihop fragmenten av uttalade önskemål och outtalade förväntningar så kom vi ändå snabbt fram till en detaljrik bild:
– Stora Sköndals kyrka, platsen där vigseln stod för snart 39 år sedan.
– Lars Simonsson som officiant.
– Kusinsonen Mikael Wedar som solist.
– En enkel kista, utan krusiduller (och vi har satt begravningsbyrån på prov med en specialbeställning av en utan handtag).
– Som sagt, en ljus begravning – och med mycket blommor.
– Kunde det vara aktuellt med en diskret jordfästning i närvaro bara av den närmaste familjen? Nej, det fanns aldrig på kartan.
Vi förstod direkt att många skulle vilja komma för att ta avsked. Och när jag redan i början av förra veckan berättade för Farsan att det anmält sig uppåt 50 personer, och jag försiktigt lade fram att ”… vi kan nog bli ganska många …”, så svarade han omedelbart: ”Fattas bara annat!”. 73 kuvert har beställts.
Vi är enormt tacksamma för det stora engagemanget från er alla släktingar och vänner som betydde så mycket för vår mor. Det betyder mycket för att lätta vår sorg, och är ett stöd inför utmaningarna som vi har framför oss nu.
Vi välkomnar er att ta för er av maten, och vill göra det med det korta värdinnans välkomsttal som vi minns som det vanliga när vi hade gäster i vårt föräldrahem:
Det är bäst att ni hugger för er.
/Familjen
Praktikaliteter
Gå när du behöver
Vi vill också vara tydliga med att vi förstår om någon har överraskats av pådraget med mat och dryck här. Några av er har säkert fler punkter i kalendern idag, och kan behöva avvika tidigare än vi andra. Vi har full förståelse för det. Ta med er färdkost från buffén i en servett.
På hemsidan ryms allt
Här på kerstinochbirgertillminne.se finns utrymme för allt som ni vill förmedla. Vi hoppas att några av er vill berätta mer om miljöer där ni har rört er tillsammans med vår mor – hör av er till Alexander så kan han ta hand om texter som ni skriver eller anteckna saker som ni berättar per telefon, och lägga upp det på nätet vare sig det är kort eller långt. Med tiden lär det tillkomma fler bilder, och antagligen någon berättelse från vår uppväxt.
Vid minnesstunden är utrymmet för talade minnen naturligt begränsat av tiden. Presumtiva talare har fått anmäla sig i förväg, och är ombedda att hålla sig inom tre minuter. Nu tycker ni kanske att vi har en överdrivet sträng syn på långa tal men då skulle ni bara veta vad vår mor tyckte.