Jag vill uttrycka min tacksamhet för de roliga år vi hade när vi umgicks ganska flitigt med Kerstin och Birger på 70- och 80-talen.
Vi, min man Göran och jag, lärde känna Kerstin vid det berömda lunchbordet i personal- och elevmatsalen på Stora Sköndal. Där möttes vi från olika delar av Sköndal, framför allt från sjukhuset och Sköndalsinstitutet. Vi blev vänner och började träffas hemma hos varandra.
Kerstin drog också med oss i sin egen umgängeskrets. Hon var navet i denna krets, varm, gästfri, humoristisk, saklig. Under tiden var ofta Birger barnvakt hemma hos oss, barnen tyckte mycket om honom. Men så småningom fick vi skaffa annan barnvakt, för Birger kom också med i umgängeskretsen. Inte förrän på Kerstins 40-årsdag i februari 1977 förstod vi att det var en särskild relation mellan Kerstin och Birger.
Så blev det då bröllop i Stora Sköndals kyrka, där vi också var med. Så småningom ebbade vårt umgänge ut, till stor del på grund av ohälsa i vår familj. De allra senaste åren har jag ofta träffat Kerstin i den glasade gången mellan hennes och mitt hus, där hon suttit och samtalat med Ulla Melin och jag har släppt ut och in katten precis där.
När man bor på ett seniorboende som Stora Sköndal får man hela tiden uppleva att gamla vänner och bekanta går ur tiden. Min man Göran är borta, Ulla Melin likaså, och nu också Kerstin. (Och min katt.)
Gudrun Wendel