För 24 år sedan var mina barns far mycket sjuk i cancer. Vid ett samtal med Kerstin, troligen på hennes födelsedag det året, sa hon till mig – jag tycker att du är en modig människa. Modig var det sista jag kände mig. Jag var förtvivlad, min man hade en sjukdom som skulle leda till en säker död om han inte fick ett nytt organ och vi hade en son på knappt tre år och en som inte ens hunnit bli två månader. När jag sa detta svarade Kerstin att verkligt mod är att orka utstå och handskas med det man måste. Det var märkligt trösterikt att någon trodde att jag skulle orka.
Med denna definition av mod är Kerstin en av de modigaste människorna som jag känt. Kerstin hade verkligen modet att göra det hon måste, att ta itu med det hon fått av motigheter. Och detta utan stora åthävor.
Men Kerstin var mycket mer. Kerstin var tidig med att förvärva en utbildning och ett yrke som på den tiden inte var särskilt vanlig bland kvinnor. Den vanligaste karriären för en kvinna på 60-talet var ju den som hemmafru. Och att vara ensam mamma av egen vilja var minsann inte heller helt oproblematiskt under det tidiga 70-talet.
När vi var små och frågade Kerstin vad hon önskade sig mest till jul var det stående svaret – en snäll man. Och det fick hon också med lite tur. Kerstin är ett bra exempel på att det inte bara finns en väg till ett gott och rikt liv.
Jag är inte troende men ber ändå för att Birger, Alexander, Magdalena och Johannes med familjer ska finna styrkan och modet att leva vidare med Kerstin i ljust minne.
Elisabets äldsta dotter Beata