När någon som vi kände avled framhöll min mor, Kerstin, ofta skillnaden mellan sorg och tragik.
Vår sorg och saknad när hon själv nu precis har gått bort är djup, men vi hålls upp av den enorma tacksamhet vi känner inför att hon har fått följa med oss i våra liv så länge. In i det sista med klar tanke och snabb replik, om än med en fysisk hälsa som sedan många år har satt successivt snävare gränser för resor och utevistelser. Hon anpassade sig till begränsningarna – hon tog en promenad i husets ”kulvert” eller ett glas vin på den inglasade balkongen hellre än att klaga över att hon inte orkade resa eller gå ut.
Den 31 januari fick mina föräldrar sitt sjätte barnbarn. Min syster Magdalena och jag har barn sedan tidigare men Algot är vår bror Johannes första. Vi vet att det var för att få möta Algot som hon såg till att orka på slutet. Det var när hon fick honom i sitt knä som hon började gnola ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång” – början på andra versen av ”Härlig är jorden”. Hon lade sin erfarna läkarblick på honom och ställde diagnos: ett guds under. Några dagar 
senare firade hon 79 år, med sin make, sin syster, alla sina barn med respektive och alla sina barnbarn på plats. Själv stannade hon på sin säng men fotot som tagits av henne med Algot i famnen på födelsedagen visar omisskännligt på den glädje hon nått genom sitt långa liv. Omedelbart efter hennes bortgång konstaterade min far att de fått nästan 40 år tillsammans. Som han sa: ”Så fina år … och inte minst de 20 sista.”
Vår mor beklagade sig aldrig över sin hälsa inför oss barn. Jag kom att vara med i Sköndal på den tidiga lördagmorgonen då hon lämnade oss, och först därefter har jag förstått att hon sedan ett antal månader lidit av smärtor som successivt förvärrats och som de sista månaderna var svåra. Min far tycker sig ha sett bestämda tecken på att hon själv nu tyckte att hon var färdig. Vi är alla lättade över att hon inte behövde genomleva ett längre lidande. Jag hade hunnit ringa efter ambulans bara enstaka minuter tidigare, för vad jag först tolkat som tillfälliga andningsproblem; personalen fick hjärtat att gå igen efter 20 minuter och åkte iväg till sjukhus. För min far och mig, som först var kvar i hemmet, rådde dock aldrig någon oklarhet om att Kerstin definitivt hade lämnat oss. Vi besökte sjukhussängen under dagen, tillsammans med Magdalena och Johannes. Där rådde lugn och Kerstin upplevde sannolikt inget obehag av situationen, antagligen ingenting alls. Icke desto mindre var det med ett mått av lättnad i sorgen som vi vid halvsextiden, åter hemma i Sköndal, tog emot beskedet från sjukhuset att även hennes kropp nu fått komma till vila slutgiltigt.
Utöver städhjälp en gång i månaden vägrade Kerstin ända till slutet att acceptera en sekund av extern hemhjälp, vilket hon mycket väl hade behövt. Omkring i julas sade jag: ”Du får vara beredd på att jag fortsätter att tjata om det med en dåres envishet.” Vad hon svarade? ”Ja, vem kan du ha den efter?”
Det är med ofattbar sorg och saknad som vi måste försöka förstå att Kerstin inte finns där för oss att vända oss till i vår vardag som vi alltid har gjort. Men ifall vi hade kallat hennes bortgång för tragisk skulle hon själv nog ha tyckt att vi betedde oss lite patetiskt.
Alexander, 23/2–2016