Som vi har meddelat många av er så har även vår far, svärfar, morfar och farfar Birger alltså lämnat oss i djup sorg och saknad. Det skedde på morgonen söndagen den 6 november 2016, stilla i sängen i hans rum på Kyrkbyn, Stora Sköndal, och vi fick under dagen tillfälle att ta avsked.
Hans stroke i mars tog ifrån honom förmågan att tala, skriva, gå, stå eller sätta på radion, och den ägde som bekant rum sex dagar före Kerstins begravning. Därefter föreföll han en tid mycket bräcklig, och som utomstående kan man nog lätt göra antagandet att han sedan var knäckt. Vi är tacksamma för att den verkliga bilden av hans sista halvår trots allt blev väsentligt ljusare än man lätt skulle kunna tro! Låt oss här försöka ge vår bild av hans sista tid.
Birger såg aldrig sin egen bostad på Sköndalsvägen igen, men visade varm tacksamhet mot dem som vårdade honom på två hem: först i Högdalen, och sedan de tre sista månaderna på Stora Sköndals Kyrkbyn. Det var i samma hus som han lärde känna sin Kerstin fyrtio år tidigare, där matsalen med det särskilda lunchbordet låg. Han fick bred utsikt mot Botvidsgården där han arbetade från 1973 till sin pension, mot områdets ikoniska gamla klockstapel, och en glimt av Drevviken. Rummet hade vi låtit måla fräscht, och det var stort nog att rymma många ägodelar till stöd för hemkänslan. Sin mesta tid tillbringade han med att bara sitta stilla i rullstolen i sitt rum, och titta ut genom fönstret. Tillfrågad om han trivdes lyckades han svara med ett nöjt utrop: ”Att jag trivs!”
Han rapporterades anstränga sig hårt vid mötena med logopederna vid bägge hemmen, och satte stort värde på dem. Sammantaget kan artikulationen knappast sägas ha förbättrats (men hade mycket väl kunnat försämras snabbt utan träningen, vem vet). Han uppskattade maten, åt rejält. Vid Kyrkbyns surströmmingsfest på sensommaren satte han i sig sin egen burk Röda ulven (i sällskap med Johannes som föreföll mindre hungrig). Han kunde skratta varmt när vi berättade eller visade på en datorplatta vad barnbarnen hade gjort eller sagt. Hans personlighet repade sig i många avseenden även om han alltid var frustrerad över att orden inte kunde nå lyssnaren. Han fortsatte ändå försöka uttrycka nyanser, och trivdes inte när man för tydlighetens skull försökte låsa in honom i frågor tänkta att besvaras med ja eller nej.
Den som vill kan förstås lätt läsa in symbolik i att han gick bort under sin första allhelgonahelg som änkling. Alexander hade promenerat med honom till minneslunden på lördagen, alla helgons dag, och han hade lagt en bukett röda rosor för Kerstin vid ett ljus. På kvällen hade han enligt uppgift först varit rastlös, inte velat gå och lägga sig. Hans omtänksamma kontaktperson i personalen tog med honom genom korridoren till Kyrkbyns mörklagda salong, på vars terrassräcke han kunde se ett par ljus som ännu brann sedan en aktivitet på fredagen, mot bakgrund av Drevviken. Där ska han efter en stund ha blivit helt rofylld, för att sedan få hjälp tillbaka till rummet, ta en kopp te och ett par kvällsmackor. Därefter lade han sig lugnt för att sova för natten, hans sista. Allt tyder på att hans bortgång skedde helt stilla bara strax innan morgonrutinen skulle ha tagit vid framemot niosnåret på söndagen. 
Han var ännu varm en bra bit in på dagen, när vi barnen, och vår moster Margareta, kom för våra avsked. Vid minneslunden brann fortfarande hundra lyktor.
Ett mått av lättnad ligger förstås i att Birger fick lämna oss utan att behöva lida av några smärtor eller infektioner, och självklart i att han fått leva ett långt, givande liv trots stora utmaningar i många skeden. Och med hans sista tids svåra prövningar i backspegeln gläds vi åt att hans tillit till livets ljusa sidor tycks ha vunnit ännu en på pappret osannolik seger.
– – –
Jordfästningen ägde rum i Stora Sköndals kyrka, fredagen den 25 november.
Här på sajten har vi möjlighet att förmedla såväl kortare hälsningar som längre texter till Birgers minne, på samma sätt som för Kerstin. Kontaktuppgifterna finner du här.
/Familjen